kliman.se/honeymoon

Aloha!

Jetlaggen vägrar ge sig. Men jag är glad att det blev fem timmar sömn i alla fall. Jag sitter på vår lanai som bara är ett tuffare ord för balkong. Marina sover hoppas jag. Honolulu håller på att vakna och jag dricker min första Longboard för dagen. Förhoppningsvis hjälper den mig att sova en stund till.

Vad ska man säga om Honolulu? Det som är glädjande är att hela surfarprylen inte är en myt. Stan kryllar av övervintrade och överåriga långhåriga dudes. Jävligt skönt att se. Och att the aloha spirit lever bland polynesierna är väl det mest glädjande. Folk (dom riktiga människorna) är så förbannat glada och trevliga. Som Marina skrev igår möttes vi av en gammal Hawaiiansk surfare som log det bredaste leendet i världshistorien, vinkade hysteriskt och ropade Aloha när vi gick på Waikiki igår kväll. Ett av de första intrycken igår morse var när vi skulle käka frukost och möttes av en annan gammal hawaiiansk surfare som just hade avslutat sin morgonsurf och såg så fantastiskt lycklig ut. Om surfing fortfarande kan skänka en så mycket lycka efter så många år så är det något som måste prövas. Ska man gå till dom negativa sidorna av staden så måste man säga att det är ett riktigt turistghetto. I alla fall Waikiki. Den stora avenyn (kommer inte ihåg namnet nu) kryllar av folk som vill kränga på en diverse turer och aktiviteter. Och återigen, polynesierna är väldigt vänliga medan de vita amerikanerna är som amerikaner är mest. Pushiga och säljiga (bra adjektiv).  Det är en dag kvar här och det känns som jag är ganska klar här förutom att jag inte har hittat kameran jag tänkt köpa. Jag längtar till Moloka’i där det inte finns ett skit att göra och förhoppningsvis inte lika många blekansikten. Hade vi haft fler dagar här hade det blivit nödvändigt att hyra bil och dra iväg och se andra delar av ön. Norra sidan ska tydligen vara fantastisk och även Windward som väl blir sydvästra sidan om jag inte har helt fel. Nu dör batterierna så jag slutar här.

Dagens ord – Ono (delikat). Kan sägas om allt vi har ätit här.

/Ioakime

Aloha!

Det var väl jävligt oväntat att man skulle börja med det ordet? Jag har aldrig bloggat förut och hatar 101% av dom som håller på med det otyget så jag vet inte varför jag gör det här över huvud taget. Dessutom är jag helt sjukt jetlaggad och har förlorat större delen av mitt ordförråd verkar det som så det här blir säkert jättebra.

Jag skriver kronologiskt så funkar det kanske. Skönt och småtråkigt att säga men resan gick bra. 21 timmar på arslet i diverse flygplan är inte så svinball men nu är det över. Immigrationsmyndigheten i New York mördade oss inte så man får väl vara nöjd med det också. När vi väl kom fram till hotellet (Queen Kapiolani) i Honolulu (efter att ha blivit lurade av en av stadens alla asiatiska taxichaffisar) var det kolsvart och vi fattade ingenting av var vi befann oss i förhållande till någonting alls. Vi kunde se att vi befann oss mitt i en storstad men inte så mycket mer. Vi gjorde det enkelt för oss och käkade på hotellets restaurang. En dålig Mai Tai och en helt ok kolgrillad teriyakikyckling senare kände vi oss lite tuffare och gav oss ut i kolmörkret. Efter en promenad på ett par minuter insåg vi att vi stod mitt på Waikiki beach. Skumt. Vi försökte väl greppa läget och fatta att vi befann oss på Hawaii och världsberömda Waikiki beach men vi la ner det hela och gick hem och försökte slagga istället men det gick så klart åt helvete. Efter att ha legat och hoovrat i gränslandet mellan dröm och verklighet i ett antal timmar kände vi att det fick vara nog när solen började leta sig in i rummet. När vi drog bort gardinerna fick vi en väldigt välkommen överraskning. Havsutsikt åt ena hållet och utsikt mot berget Diamond Head åt andra hållet. Man brukar annars få välja mellan ett av de två när man bokar hotell i Honolulu. Bonus!

Jag hade tänkt skriva om besöket på Sailor Jerry’s gamla studio och dansktalande gamla filipinska sjömän i Chinatown men nu vill tydligen Marina hålla på och kolla på solnedgångar och såna grejer. Bra idé kanske. Skriver mer sen. Jaha. Jag dricker väl upp min Kona Longboard och drar då. Hipahipa! (Skål).

/Ioakime